February 21, 2006
21 januari 2006, Mark Weisbrot
På engelska
Latinamerikas vänstersväng: Det är ekonomin
Mark Weisbrot
AlterNet – 21 januari 2006
ZNet – 21 januari 2006
“Vi är inte bara antiliberala, vi är antiimperialister också”, hävdade han nyligen på ett kampanjmöte. Detta är mer än nog för att försäkra att Morales inte får en rättvis bedömning i USA.
Men vi bör också lämna politiken ett slag och se på det här valet ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Detta förklarar inte bara vad det är som händer i Bolivia, utan även i större delar av Latinamerika.
Bolivia är Sydamerikas fattigaste land. Dess BNP per capita uppgår till 2800 dollar, det latinamerikanska snittet ligger på 8200 dollar. USAs BNP per capita ligger på 42 000 dollar.
Dåliga erfarenheter av marknadsreformer
Bortsett från 8 månaders undantag har Bolivia har varit bundet av Internationella Valutafondens (IMF:s) överenskommelser sedan 1986. Landets regeringar har uppfyllt Washingtons önskningar och bland annat privatiserat i princip allt som kunnat säljas ut.
Ett av de mest ökända exemplen är Cochabambas vattenförsörjning, något som ledde till det ökända “vattenkriget” mot företaget Bechtel efter att många innevånare hade trängts ut av marknadskrafterna. Även landets pensionssystem privatiserades.
Dock har de 20 åren av ekonomiska reformer, eller nyliberalism som Morales och många latinamerikaner med honom kallar dem, inte gett särskilt mycket till befolkningens breda massa. Förvånansvärt nog är landets BNP per capita faktiskt lägre nu än den var för 25 år sedan, därtill lever 63 procent av bolivianerna i fattigdom.
Morales uttalanden kan alltså inte avfärdas som blott och bart populistisk kampanjretorik. Faktum är att de senaste 25 årens ekonomiska misslyckande dels gäller hela regionen, dels saknar historiskt motstycke.
Latinamerika har i sin helhet haft en BNP-tillväxt på cirka 1 procent de senaste fem åren. Mellan 1980 och 2000 låg tillväxten på endast 9 procent. Detta kan jämföras med perioden 1960 till 1980, då tillväxten låg på 82 procent för hela Latinamerika.
Innan 1980 hade väldigt få nyliberala ekonomiska reformer skett, och genom denna enkla jämförelse ser vi att dessa har inneburit den största ekonomiska misslyckandet i Latinamerikas historia.
De flesta ekonomer och beslutsfattare i Washington har valt att antingen ignorera detta, eller hävda att misslyckandet har väldigt lite med de nyliberala reformerna att göra. De menar istället att reformerna inte varit tillräckigt genomgripande – en åsikt som delas av Bush-regimen.
Många missnöjda
De flesta latinamerikaner köper inte de förklaringarna. Dessa meningsskiljaktigheter om den ekonomiska politiken är det som huvudsakligen ställt Washington och stora delar av Latinamerika mot varann.
Evo Morales är nu den sjätte inom loppet av sju år som vinner ett presidentval vars valkampanj framför allt har varit riktad mot nyliberalismen. De länder där liknande saker skett är Argentina, Brasilien, Venezuela, Ecuador och Uruguay.
Troligtvis kommer fler latinamerikanska länder följa efter då tio av dem håller presidentval nästa år.
Den direkta kopplingen mellan ett antal ekonomisk-politiska reformer, som tillämpats i olika länder vid olika tidpunkter, och detta ekonomiska misslyckande kan inte bevisas i vetenskaplig mening. Dock pekar mycket för att många av de ekonomiska reformerna som skett efter 1980, och som förespråkats av Washington, har bidragit till den ekonomiska katastrofen.
En universalmedicin med biverkningar
Budgetdisciplin är en i grunden bra idé, men när ekonomin är på nedgång är det nog bättre att låta budgeten gå med underskott, ungefär som vi gör här i USA.
Inflation är också något som man bör se upp för, men centralbanker kan tappa besinningen och sätta räntan för högt, vilket hindrar den ekonomiska tillväxten. Detta gäller särskilt riksbanker som inte är ansvariga inför någon utanför finanssektorn eller utländska finansmarknader.
Utländskt kapital kan också vara bra, men att helt öppna upp kapitalmarknaderna kan orsaka en inhemsk valutakris. Detta kan i sin tur skada investeringsklimatet. En tillverkare som importerar delar och producerar för export måste ha en uppfattning om vad växelkursen kommer att bli.
En övervärderad valuta kan skada den inhemska industrin genom att göra import konstgjort billig. Detsamma gäller godtycklig öppning för import från hela världen.
Det finns också situationer där det är bättre för länder att omstrukturera en ohållbar statsskuld, även om det sker utan medtycke, än att ödelägga hela sin ekonomiska framtid för att till varje pris betala tillbaks skulden.
Latinamerikas ekonomiska landskap är bestrött med rester och ruiner av dessa och andra reformer. Reformerna understöddes, och ibland även genomfördes de, med avsevärda politiska och ekonomiska påtryckningar från Washington och de organ de kontrollerar: IMF, Världsbanken och Interamerikanska Utvecklingsbanken.
Därtill övergav regeringarna den ekonomiska politik som bidragit till utvecklingen i princip varenda i höginkomstland, för att istället satsa på marknadsdriven utveckling.
Fick nog av IMF
Både Argentina och Brasilien bestämde sig i förra månaden att betala tillbaka den återstående delen av respektive statskuld till IMF.
Argentinas Nestor Kirchner gjorde ingen hemlighet av varför Argentina var beredda att betala tillbaka sina 9,8 miljarder dollar på en gång: de vill göra sig av med IMF för gott. Enligt Kirchner har IMF “agerat fyrbåk och motor för reformer som åsamkat det argentinska folket både fattigdom och smärta”.
Han kunde ha tillagt att IMF inte gav Argentina ett öre efter dess ekonomiska kollaps 2001. Istället dränerade de fyra miljarder dollar ur landet under det kaosartade 2002.
Vidare var Argentina tvunget att kämpa för varje stavelse av de reformer som möjliggjorde dess ekonomiska återhämtning, däribland en stabil och konkurrenskraftig växelkurs, relativt låga räntor och skatt på exporterade varor.
Vändning på egen hand
En stabil, icke-övervärderad valuta var en central del av Argentinas ekonomiska återhämtning, dessutom uppmuntrade det till inhemska investeringar. För att uppnå detta var regeringen tvungen att upprepade gånger ingripa på valutamarknader och lära sig använda riksbanken till något annat än inflationsbekämpning.
IMF är fortfarande kritiska till detta agerande och de var även motståndare till exportskatten, vilken var viktig för att höja statens intäkter. IMF förespråkade istället ett gäng politiskt osmakliga och ekonomiskt tveksamma reformer, som exempelvis höjningar av vatten- avlopps- och elavgifter, större budgetöverskott och att betala ut mer pengar till utländska borgenärer.
Argentinas val av reformer var avgörande och lyckade. Tillväxten har legat på omkring 9 procent tre år i rad nu, något som i det närmaste saknar motstycke under de senaste 25 åren.
Det åstadkoms dessutom utan någon hjälp från omvärlden, och trots en nettoförlust av pengar till IMF och andra långivare. Detta förklarar till stor del Kirchners popularitet och landets attityd mot IMF och Bush-regimen. Bush fick ju som kanske bekant inte ett särskilt varmt välkomnande i Mar del Plata i december förra året.
Liknande erfarenheter i Venezuela
För Venezuela gäller samma sak. Mycket blir klarare om man ser på situationen ur ett ekonomiskt snarare än ett politiskt perspektiv.
Givetvis är Hugo Chavez fast i en bitter politisk fejd med Bush-regimen, något som till stor del beror på regimens stöd för en militärkupp mot Chavez’ regering hösten 2002 och ett misslyckat försök att återkalla hans mandat 2004.
Chavez popularitet i Venezuela handlar i första hand om landets ekonomiska uppsving. De fyra första åren av Chavez’ styre präglades av omfattande politisk instabilitet innefattande bland annat kapitalflykt, flera oljestrejker och en
militärkupp. Sedan den politiska situationen stabiliserats har dock landet återhämtat sig förvånansvärt fort.
Den venezolanska ekonomin växte med nästan 18 procent 2004 och kring 9 procent 2005. Vidare mer än fördubblade regeringen sina utgifter till sociala satsningar, och den erbjuder den fri sjukvård till stora delar av den fattiga befolkningen. Regeringen subventionerar också mat till 40 procent av landet.
Vanligen pekar man på oljepriset som orsaken till att detta är möjligt. Faktum är att oljepriset steg snabbare och nådde högre höjder under 1970-talet, fast Venezuelas BNP per capita föll under det årtiondet.
Mellan 1970 och 1998 led Venezuela en av de värsta BNP-nedgångarna i världen; landets BNP föll med 35 procent. Chavez-regeringens mest varaktiga avtryck behöver inte alls bli hans trots mot av USA-regimen, utan kan mycket väl bli att den vände landets långa ekonomiska nedgång.
De påtagliga förbättringarna för de fattiga i Caracas slumkvarter har inte gått obemärkta förbi i Latinamerika, den region som har världens mest ojämna inkomstfördelning.
Men Venezuela har förändrat den ekonomiska situationen i Latinamerika på ett annat sätt: de använder sina oljeintäkter för att kunna erbjuda andra länder ett alternativ till att låna av IMF eller Världsbanken.
Landet har lånat ut ungefär en miljard dollar till Argentina, och Chavez lovade så sent som i december förra året att göra mer om det skulle visa sig vara nödvändigt.
Unikt läge för Bolivia
Detta för oss tillbaka till Bolivia. Bolivia är skuldsatt upp över öronen, och skulderna är i första hand till de olika internationella finansinstitutionerna.
Bland dessa återfinns Interamerikanska Utvecklingsbanken, Världsbanken och IMF. Det är IMF, med andra ord amerikanska finansdepartementet, som styr och ställer å långivarnas vägnar.
De kommer troligtvis att rekommendera samma reformpaket som de har gjort de senaste 25 åren, och som dessutom går på tvären med vad Morales måste göra för att uppfylla sina löften. Om vi antar att han kommer att få tillräckligt stöd från sin egen regering, kommer han då att kunna stå upp emot dessa mäktiga borgenärer?
För fem-sex år sedan hade svaret varit “antagligen inte”. Hade han försökt hade Bolivia blivit ekonomiskt strypt. I dagsläget lever vi dock i en annan värld. Detta är delvis på grund av att IMF har förlorat så mycket makt.
De länder som var inblandade i Asienkrisen under 90-talets senare del hade en väldigt dålig erfarenhet av IMF. När krisen hade blåst över samlade dessa länder på sig reserver så att de aldrig någonsin skulle behöva låna av IMF igen. Argentina har visat att ett land som är kört i botten mycket väl kan resa sig igen, utan lån från IMF.
Venezuela är en annan betydelsefull faktor. De 950 miljoner dollar som Venezula lånade Argentina är 10 procent av Bolivias BNP. Hugo Chavez och Evo Morales är goda vänner.
Finansinstitutionerna har förlorat makten
På så sätt är Morales den förste presidenten i ett utfattigt land, skuldsatt upp över öronen, som befinner sig i en utmärkt förhandlingssituation gentemot de internationella finansinstitutionerna. Det kan mycket väl vara så att de blir varse att de behöver honom, mer än han behöver dem.
Givetvis kommer Morales fortfarande möta många utmaningar. Majoriteten av bolivianerna är ursprungsfolk, precis som han själv, och de är fattigare, diskriminerade och därför hittils uteslutna från den politiska makten.
Självständighetskrav kommer att höras, dels från ursprungsfolken och dels från de rikare områdena. Det kommer att kompromissas, och troligen kommer vissa av hans vänsteranhängare att bli besvikna.
I vilket fall som helst är det en utmaning bara att sjösätta en ekonomisk utvecklingsplan för ett land av Bolivias storlek och utvecklingsnivå. Dessa är dock interna problem, och han kommer åtminstone ha en chans att motstå påtryckningar från omvärlden och försök att få hans reformprogram att spåra ur.
Någon gång kommer Washingtons ekonomer och beslutsfattare att få granska sin ekonomiska bevisföring och komma fram till att det kanske var deras ekonomiska föreskrifter som var något felaktiga.
Vid den tidpunkten kommer dock Latinamerika att sedan länge ha slutat bry sig om dem.
Författaren Mark Weisbrot är chef på det Washington-baserade Center for Economic and Policy Research (CEPR).
Översättning: Erik Lindgren.
Texten publicerades ursprunglingen på Alternet.
Översatt och publicerad på Yelah.net med tillstånd.
