October 27, 2014
12 April 2007, Mark Weisbrot
På engelska | På spanska
4 April, 2007 — McClatchy Tribune Information Services
6 April, 2007 — Taiwan News
9 April, 2007 — Charlotte Observer
12 April, 2007 — Flamman
15 April, 2007 — Kansas City Sunday Star (MO)
15 April, 2007 — Fresno Sunday Bee (CA)
15 April, 2007 — Pueblo Sunda Chieftain & Star-Journal (CO)
Det är som en vårhögtid i Washington: lika säkert som att vintern smälter bort och blommorna slår ut håller Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken sitt årliga vårmöte. För inte så länge sedan, i världen före 11 september, attraherade mötena demonstranter, poliser och “förebyggande tillslag” mot demonstrationerna. “Det hade varit bättre om dessa toppmöten, i likhet med andra illvilliga kartellers möten, hölls utanför fastlandet, istället för att förstärka bilden av vår huvudstad som en kapitalistisk diktatur”, skrev kolumnisten Courtland Milloy på Washington Post år 2000, efter att polisen samlat ihop åskådare, däribland turister, och slängt dem i fängelse.
Nu för tiden får IMF relativt lite uppmärksamhet, till stor del för att institutionen har reducerats till en skugga av sitt forna jag. Protesterna från utvecklingsländerna har bidragit till denna historiska förändring genom att kasta ljus på en organisation som spenderat större delen av sina 63 år under radarn. Summan av IMF:s utlåningar har reducerats kraftigt: från 96 miljarder dollar år 2004 till 20 miljarder idag. Hälften av den summan utgörs av Turkiets skulder. Men än mer intressant är att IMF förlorat sin enorma makt att pressa utvecklingsländer i medelinkomstklassen till att anta en ekonomisk politik de inte tjänar på.
IMF:s makt var länge baserad på ett informellt avtal som gjorde institutionen till huvudaktör inom en mäktig långivar-kartell. En regering som inte följt IMF:s krav blev på så sätt förvägrad lån från såväl Världsbanken som andra multinationella långivare som Inter-american development bank, rika länders regeringar och ibland även den privata sektorn. Detta gav IMF ett enormt påtryckningsmedel: regeringar gavs ett “erbjudande de inte kunde motstå”. Det faktum att USA:s näringsdepartement har vetorätt i IMF:s beslutsprocess ökade på maktkoncentrationen ytterligare och utgjorde rentav det viktigaste medlet för USA:s inflytande över utvecklingsländernas ekonomiska politik. Maktställningen började vackla i och med den ekonomiska krisen i östra Asien i slutet av 90-talet, i vilken IMF:s inblandning av många ansågs ha bidragit till de ekonomiska skadeverkningarna i området. Länder som Sydkorea, Indonesien och Thailand hade påtvingats oönskade reformer, och valde därför att avbryta samarbetet med IMF.
Institutionens bidragande till Argentinas ekonomiska kollaps (1998-2002) och dess ovilja att hjälpa landet till återhämtning försämrade IMF:s rykte ännu mer. Argentina visade även att IMF:s “hjälp” var onödig, då landet avvisade institutionens råd och blev den snabbast växande ekonomin på det västra halvklotet under de fem närmsta åren. Sen gjorde Venezuela miljarder dollar av sina internationella reserver tillgängliga för närliggande länder som Argentina, Bolivia och Ecuador. Detta tog knäcken på långivar-kartellen då en alternativ källa till lån erbjöds, utan ekonomiska eller politiska krav.
IMF ser sig som ett offer för sin egen framgång – världen har inte upplevt någon större finanskris på sistone och utvecklingsländer kan låna pengar från privata källor med relativt låga räntor. Vissa ekonomer tror att IMF kommer att återfå sin makt när nästa kris kommer.
Men de har fel. Valutafonden har förlorat sin makt därför att dess recept på ekonomisk framgång inte fungerade. De områden där institutionen har haft mest inflytande, som i Latinamerika och Afrika, har upplevt totala ekonomiska misslyckanden. De snabbast ekonomiskt växande länderna i världen de senaste 25 åren, länder som Kina, Vietnam och Indien, har varit fria från IMF:s inflytande. Viktigast framöver är att de fattigaste länderna i världen, som fortfarande ligger under IMF:s makt, blir självständiga.
